pajalamamma

Jag har fått lite frågor om varför Simo ska göra 24 timmar EKG, det känns enklast att berätta allt från början, har inte kännt mig riktigt redo att göra det fören nu.

Allt började den 11 November 2010.
Klockan var vid 18 tiden och vi bestämmde att vi måste väcka Simo så att han skulle sova på natten, för han hade sovit sdan 15 tiden.
När vi väckte han var han lika glad som han alltid brukar vara när man plockar upp han ur sänge. Han fick ligga på golvet en stund och det tyckte han var kul i en halv timma typ, sedan satt han i min famn i soffa och myste medan vi satt och tittade på film.
Klockan var nästan prick 19 när allt hände, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, hela världen bara stannade, Simo slutade att andas.
Han bara försvann han blev vit i ansiktet och helt blå om läpparna och blicken var helt tom,
Jocke började nypa Simo lite lätt i benet och jag försökte vända på han och skacka lite men han reagerade inte alls,han bara försvann, Jocke nöp han lhårdare och jag vände på han enu mer och då äntligen började han att skrika,och sedan slutade han inte, det gick bara inte att få tyst på han.

Jag ringde till akuten i panik och berättade vad som hänt och dom sa att vi måste komma in, Simo blev satt i overallen med bara pjamas och sen åkte vi, som tur e så är det ju inte så långt till akuten från oss.
När vi kom in var dom så trevliga och dom undersökte han hur noga som helst, både jag och Jocke var helt borta fortfarande, men Jocke var mer närvarande än vad jag var.
När läkaren kom blev han förvånad att det var vi för just den läkaren hade vi träffat hos BVC typ 1 vecka innan.
Vi berättade vad som hänt och han frågade hur länge Simo inte andades och vi kom fram till att han inte andades på 30 - 35 sekunder ( barn kan sluta andas men inte längre än 15 - 20 sek ).
Han kollade igenom Simo men kunde inte hitta någon och han tittade på mig och sa : jag kan inte skicka hem, jag har inte hjärta till det i fall något skulle hända så ni MÅSTE till Gällivare.

Både jag och Jocke trodde att vi skulle ta egen bil men läkaren sa blankt NEJ det blir ambulans i fall han skulle sluta andas igen, Jocke åkte hem och hämtade lite kläder till mig och saker till Simo,
När han kom så blev det raka vägen in i ambulansen, efter att dom satt fast massa saker på simos fötter och händer.
Det kändes som att det tog en evighet att åka till Gällivare, jag kunde inte slita blicken från Simo.
Som tur var så lugnade ambulans personalen ner mig och sa att inget skulle hända han utan hon skulle ta hand om honom.
Vi var framme i Gällivare kl 23.37 och då blev det akut ingången,
väl inne på akuten i Gällivare så kom det en sköterska och hon lyssnade på Simos hjärta och sa : jag vill inte skrämma dig jag förstår du är trött men jag hör ett blås ljud på hans hjärta.
Jag som redan var helt borta fick mer panik och fattade inget alls, som tur var så följde ambulans personalen mig till barnkliniken och dom pratade lugnt med mig hela tiden.
Väl inne på Barn så började Simo att flörta med sköterskorna,
dom förstod att jag var trött och sa att om jag behövde sova så kunde dom ta han under natten men jag sa bara att jag vill ha han här hos mig.

Undertiden hade Jocke som stannade i Pajala åkt till min mamma och berättat vad som hänt,det blev lika mycket panik där som hemma hos oss.
Dom ville inte att Jocke skulle sova själv i lägenheten så min underbara lilla syster Lena åkte md hem till oss och sov där.
Jocke åkte tidigt på morgonen till oss i Gällivare dagen efter.

Den natten sov jag inte mycket Simo var inkopplad till en maskin som hela tiden kollade hans hjärtslag och hans puls, jag kunde inte göra annat än att ligga och titta på den.
Dagen efter kom Jocke precis innan ronden kom, och läkaren kollade igenom Simo men kunde inte hitta något fel men dom ville endå att vi skulle stanna  helgen ut, dom hade sina misstankar om att vi hade räddat han från plötslig spädbarnsdöd, men dom hörde inga blås ljud på hjärtat,så på måndagen åkte vi hem och Simo fick ett APNE - larm (ges offtast bara till prematur barn.)
Allt gick hur bra som helst när vi kom hem allt var frid och fröjd TILLS det hände igen, han slutade att andas den 17 November 2010 och denna gången så låg han och sov, APNE larmet började att tjuta och både jag och Jocke fick panik vi sprang in jag började att skaka på han men han reagerade inte, jag ser hur han blir vitare och vitare i ansiktet och hur läpparna skifftar färg från rosa till blå grå, jag tog upp han i famnen och skakade lite till och då slog han upp sina ögon lock och tittade på mig.även denna gång hände det på kvällen.
Jocke ringde in till Barnkliniken och dom sa att vi skulle ringa akuten, Jocke ringde dit och dom sa att det är bara att komma in.
Väl inne på Akuten igen så kollar sköterskan igenom honom men hittade inget, Läkaren kommer och han bara kollar på oss fter att vi berättat vad som hänt och han säger bara vad fasiken gör ni här? ni ska åka in på engång, så då blev det Ambulansen igen,
Simo fick alla sladdar på sig och jag kunde inte slita blicken från han denna gång heller, denna gång följde jocke med i våran egenbil.
Vi har 15 mil till Gällivare och det tar i regel 1 och en halv 2 timmar vi var inne på akuten 1 timme och 10 minuter senare.

Väl inne på Barnkliniken igen så kollade läkaren igenom han och då hörde dom blås ludet på hjärtat igen.
Vi fick ett rum och dom sa att han ska ha APNE larmet på sig,så ska dom kolla igenom han under ronden.
Det blev inte mycket sovande denna natt heller jag och Jock låg bara och tittade på varandra och på Simo.
När ronden kom dagen efter så kollade dom igenom han och dom hörde fortfarande ett blås ljud.
När vi frågade vad det var som var fel på Simo fick vi till svar att vi antagligen räddat han från förstadiet till plötslig spädbarnsdöd.. Både jag och Jocke fick panik...
Dom ville att han skulle ha larmet på sig vi fick gärna gå runt på sjukhuset men vi fick under inga omständigheter lämna Sjukhuset.
Både jag och Jocke gick runt som 2 kollin.
Jocke var tvungen att under dag 2 åka hem och hämta saker, så jag fick stanna själv med Simo men Jocke lovade att komma tillbaka innan det blev kväll.
När Jocke gått så brast allt för mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, skulle vi få åka från sjukhuset utan våran son? utan våran fina Simo?? Det var ingen som visste.
Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända utan Simo,hur skulle jag klara av att titta in i hans rum?

Mamma ringde 2 till 3 ggr per dag och sa att hon saknade oss och att hon älskade oss.
jag tror aldig att jag svarat på så mycket sms eller att jag gråtit så mycket i telefonen förut när jag varit på ett sjukhus,.
Jag har nog aldrig blivit så stöttad av folk någonsin, folk som jag inte trodde brydde sig skickade sms och till och med ringde, det värmde mycket.

Dagarna gick och läkarna kom med olika förklaringar till vad som kunde ha hänt med Simo, vi fick höra att det kunnde vara :
Drabbats av plötslig spädbarnsdöd,
Förstadiet till plötslig spädbarnsdöd,
Blås ljud på hjärtat,
Epelepsi,
RS virus,
Efekt anfall.
Men hela tiden trodde dom på nått av dom 3 första.

För att utesluta att det var Epelepsi så fick han göra en massa undersökningar, han fick en massa saker fastklistat på huvudet och han som har så mycket hår bara skrek när sladdarna skulle bort.
Och det visade NEGATIVT.

För att utesluta att det var fel på hjärtat så var han tvungen att göra ultraljud på hjärtat och då var vi tvungen att åka till Umeå.
Vi fick stanna i Gällivare till den 22 och den 24 skulle vi vara i Umeå.
Vi fick åka hem och se helt plötslig så skulle vi till Umeå.
Vi har 50 mil till Umeå, vi åkte vid 5 tiden på morgonen.
vi fick sova på pasient hotellet i Umeå och det var som att sova på ett riktigt hotell.
Den 25 så skulle ultraljudet göras, Simo var hur duktig som helst han låg helt stilla när dom undersökte han, och dom hörde inget blåsljud när vi var där och på UL så såg dom inget som var fel på hjärtat.
Så ÄNTLIGEN fick vi något possetivt under den jobbiga tiden.

Vi åkte från Umeå med ett litet leende i alla fall och resan fortsatte mot Ystad, det var meningen att vi skulle fira jul där nere.
Väl Nere i Ystad så fick vi även då träffa en läkare och även han tittade igenom Simo.
Han frågade en massa frågor och det var så jobbigt att gå tillbaka till dom dagarna.
Han frågade oxå om Simo varit sjuk innan det hände och det hade han ju bara någon vecka innan hade han varit dunder förkyld, så han trodde att det som fått Simo att sluta andas var att han hade så mycket "hårt" snor i bihålorna och att när han andades så åkte det ner och gjorde så att han täppte igen hela "luft systemet", därför han slutade att andas och när spädbarn inte kan andas med näsan så kommer dom inte på att andas med munnen så när dom väl kan andas så får dom panik och bara skriker.

Det blev ingen jul nere i Ystad PGA vädret så vi firade julen i Sundsvall och sedan åkte vi hem igen med bilen full av packning plus 2 fri pasagerare mina söta syskonbarn Liv och Kajsa...

Han har inte drabbats av det sedan det hände i November och det är vi glada över och han har varit på återbesök hos en läkare MEN dom vill endå att han ska göra ett 24 timmars bandspelar EKG för att kolla endå.
Men Simo är hur pigg som helst och han springer i gåstolen och äter som han ska och går upp i vikt,
I dag när han låg på golvet (han ligger alltid på mage) så drog han upp benen och sedan trök han upp händerna och så stod han så där och ballanserade , snart kommer han att krypa runt här i lägenheten =) .

Om det är något som är oklart så fråga gärna jag hoppas att det är någon som läser det här.
Det är inte lätt att glömma.
Vi fick ALDRIG veta vad som var fel på Simo och vi kommer ALDRIG att få veta vad som hände den 11 November 2010.
Jag hoppas att ingen behöver gå igenom det här det som jag ,Jocke och våra närmaste har fått gå igenom.
Ingen ska behöva känna den paniken vi fick gå igenom.
Ingen ska behöva sitta där och tro att man ska förlora sin son eller dotter.

Om detta drabbar dig stå på dig, vi hade aldrig fått göra ett UL på Simos hjärta om vi inte stått på oss och inte vi tjatat om att vi verkligen ville göra det.



Mamma och Pappas fina älskling