Jag skämms inte längre.

Jag har nått jag vill berätta för er, för er som känner mig och för er som aldrig läst min blogg förut.
Jag har haft en hemlighet ett tag, en hemlighet som bara rört mig och min familj inte ens hela min familj har vetat nått om det fören nu, nu när jag tänker berätta det här på min blogg.

Anledningen till att jag vill berätta detta är bla för att i den by som jag bor i, i lilla sketna Pajala sprider sig rykten så jävla fort och det slutar med att det blir helt fel och förvrängt.
I dag kom en kompis till mig förbi och jag fråga henne bara rakt ut jag antar du vet om att jag ska göra en operation?
och när hon svarade ja så kännde jag att jag vill berätta med MINA egna ord varför jag ska göra detta.
Jag visste redan innan jag ställde frågan till henne vad svaret skulle bli men jag ville endå ställa frågan...
Fel person fick reda på min operation och har nu gått och sagt det till halva Pajala som sedan har pratat vidare så typ hela Pajala vet om det, Men nu ska ni få höra det från mig med mina ord och varför.
Ni ska få höra ALLT, jag är så less på att ha det för mig själv, och när jag även berättar allt så vet jag att den som lyckas missförstå mig den/dom är inte riktigt 100....

I 8 års tid har jag försökt gå ner i vikt, jag har tränat, jag har bantat, jag har ätit rätt, jag har till o med svält mig själv.
Visst har jag gått ner nått kg men sedan gått upp igen plus lite där till.
Den enda gången som jag inte gick upp i vikt det var när jag var gravid och väntade Simo.
Men jag kan inte gå runt och vara gravid hela mitt liv för att jag inte ska gå upp i vikt.

Jag skämms inte längre.

När jag började i 7an så blev jag väldigt mobbad för att jag var tjock, jag började må så psykiskt dåligt att jag inte kunde gå till skolan, det var då allt började.
Lika dant var det i 8an, jag blev mobbad där med och jag vägrade att gå till skolan.
I 9an gick jag i nått som hette studion (där fick jag extra hjälp eftersom jag missat en massa.)
I 9an lyckades jag gå ner några kg och lyckades även hålla mig på den vikten men inte tillräkligt länge.
Sedan började första året och då började det igen.
Ja och så har det hållt på fram till nu typ.

Jag har länge tänkt på att göra nått åt min vikt men visste inte hur jag skulle göra, inte fören jag började träffa folk, folk som berättade att dom haft samma problem som jag, jag bara tittade på dom och trödde dom skojjade med mig. Det var den dagen jag bestämmde mig att nu får det vara nog.
Efter att Simo föddes så lyckades jag hålla mig nere ett tag, men sedan gick allt åt helvete rent ut sagt.

Det började att jag pratade med Jocke (min man) och berättade för han att jag mår dåligt, nog för att han visste det redan men jag ville säga det till han endå.
Vi gick och pratade med hon som jobbar på BVC och jag berättade hur jag kännde, att jag mår dåligt pga min vikt.
Hon gav mig rådet till att prata med en läkare, så när jag kom hem så ringde jag och bokade tid till en läkare.
Och när jag väl fick träffa läkaren så visste han redan varför jag var där eftersom att BVC hade skrivit in i mina papper varför jag ville prata med han.
Läkaren ställde många frågor och jag hade aldrig klarat av att svara på dom frågorna om det inte varit för Jocke som var med och stöttade mig.
Efter vårat sammtal så säger läkaren till mig att mitt BMI ligger så högt och att han kommer skicka en remis till sunderby sjukhus där jag ska få träffa en läkare som gör GBP (gastric bypas) operationer.

Tiden gick och dagarna näramde sig till grupp samtalet som skulle vara.
Som dom flesta som vet (dom som följer mig på FB) så var min underbara mamma barnvakt till Simo en fredag för inte så länge sedan för att jag och Jocke skulle bort över dagen.
Mamma var barnvakt för att jag skulle på detta möte.
På mötet så skulle jag och några till få träffa läkaren som gör GBP OP, 1 sköterska, 1 dietist och en person som även gjort denna OP.

Mötet var väldigt intressant och läkaren var underbar, han var rak och ärlig.
Det som fick mig att verkligen bestämma mig till att göra denna OP var när han sa : Ni som sitter här nu, ni vet att ni kanske inte lever om 10 år..
Efter att han sagt så var jag på väg att börja gråta, jag började tänka på Simo och Jocke och min övriga familj.
Jag tänkte bara fan heller jag ska leva och bli en ettrig gammal tant som går runt med rulatorn och skriker på alla små ungar :P ...

En GBP OP innebär att man tar bort magsäcken, och att man då inte kan äta lika mycket som innan (kort fattat :P )
Ni får ju inte tro nu att jag bara bestämmde mig rakt upp o ner NEJ så var det verkligen inte.
tro mig det är inte så enkelt.
Jag har suttit i timmar och läst om GBP OP och även pratat med folk som gjort denna OP.
Jag vet ALLA risker som finns, jag vet att dödligheten finns där, jag vet att det inte är ett lätt liv att leva efter op.
MEN jag vet oxå att jag vill leva om 10 år jag vill inte att min son ska förlora sin mamma som 11 åring och jag vill inte lämna min man efter allt vi gått igenom.

Det finns så mycket mer jag vill berätta men då får ni inte göra annat än att läsa min blogg :P
Men mer fakta kommer att komma jag lovar, från och med NU kommer ni att få följa min blogg där jag skriver om
att vara gift med den underbaraste att ha den finaste sonen ( i mina ögon) och MITT liv till ett säkrare liv.

Har ni frågor får ni gärna ställa dom.
Då jag vet det mesta och har nästan alla fakta hemma om att göra en GBP op. och det jag inte vet lovar jag att jag kan hitta svar på endå.
Då jag pratar regelbundet med en person som gjort denna OP 2009 och det hon inte vet , det känns som för mig inte värt att veta fören jag träffat läkaren igen.

Sättet som jag märkte att min vikt styr mitt liv för mycket.

1, Jag har fruktansvärt ont i kroppen.
2, Jag har super kass kondition.
3, Jag årkar nästan inte ens gå upp för trappan i lägenheten (15 steg)
4, Jag årkar inte gå längre sträckor för jag får för ont.
5, Jag tittar i garderoben och det känns som att jag lika gärna kan sätta på mig en sopsäck som kläder.
6, Jag årkar inte leka med Simo.
7, Det känns som att alla tittar på mig och tänker men gud vad hon är fet.
8, Jag är konstant täppt i näsan.

Men nu är det slut med detta.
Det är inget fel att göra en GBP OP, och ni som tror det kan dra åt helvete rent ut sagt.
Ni som tycker att jag gör fel kan dra år helvete jag har det stöd jag behöver av min familj och mina vänner som finns där för den jag är och inte för den jag borde vara.
Jag vet villka vänner jag kan lita på, Jag vet villka som finns där vad som än händer.

JAG SKÄMMS INTE LÄNGRE.

Kommentarer
Postat av: Helen

Du ska väl inte skämmas över att du ska göra den där operationen. Det är ju ingen big deal alls, jag känner folk som gjort den, vissa med lyckade resultat, andra som gick upp snabbt i vikt igen för att de struntade i vad dietisten sade, de fortsatte äta lika mycket som de gjort innan och då töjdes såklart magsäcken ut igen. Jag dömer dig inte och jag förstår inte varför andra människor skulle döma dig för det heller. De som gör det måste vara idioter, verkligen. Det är inget att skämmas över. Stå på dig!

2011-08-31 @ 22:20:05
Postat av: Linda P

You go Girl! Hade faktiskt inte hört nåt om det, men jag förstår dig. Jag har ju också alltid varit lite större och inget hjälper. Men är nog för feg för en operation :b men lycka till!

2011-09-01 @ 01:40:39
Postat av: maria pedersen

Inget att skämmas för, känner också folk som gjort den med lyckat resultat. Om det får dig att må bättre så är det percis det rätta för dig att göra! :-)

Alla förtjänar att få må bra.

Jag hejjar på dig ;) Lycka till.

2011-09-01 @ 11:31:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0